HUR MÅR ÖSTERSJÖN

Askö laboratoriet & forskningen

HUR MÅR ÖSTERSJÖN

Att äta strömming – vad säger Livsmedelsverket?

Utsläppet av dioxiner har i Sverige varit reglerat sen 1970-talet. Dioxiner och industrikemikalien PCB är fettlösliga och svåra att bryta ned. De lagras i fettvävnad och finns tyvärr kvar under lång tid. Halterna ökar ju längre upp i näringskedjorna man kommer. En rovfågel eller en större rovfisk har ätit många små fiskar som i sin tur haft dioxiner i sin fettvävnad.

Dioxiner kan framställas oavsiktligt. Vid till exempel sopförbränning kan ett ofarligt ämne som salt – natriumklorid – bilda en klorförening som blir farlig.

Beteckningen TDI står för ”tolerabelt dagligt intag”. Inom EU har man fastställt TDI för dioxiner och dioxinlika PCB till två pikogram per kg kroppsvikt och dag. Ett pikogram är ett försvinnande litet mått (1 gram x 10-12).

Sedan 2002 har Sverige haft ett tillfälligt undantag från EU:s gränsvärde för dioxiner i fisk.  År 2012 blev undantaget permanent. Livsmedelsverket däremot förordade att EU:s gränsvärde borde gälla även i Sverige.

Människor får framför allt i sig dioxiner via maten. Därför råder Livsmedelsverket vissa grupper i samhället att inte äta fet fisk från Östersjön eller Vänern och Vättern mer än högst 2-3 gånger per år. Fet fisk i det här sammanhanget är strömming, sill, lax och öring, sik och röding.

De grupper som alltså bör vara extra försiktiga och endast i undantagsfall äta de här fiskarna (fångade på just de här platserna) är: barn och ungdomar samt unga kvinnor som någon gång vill ha barn. Det här gäller också gravida eller ammande kvinnor.

Övriga befolkningsgrupper kan äta strömming eller de andra feta fiskarna högst en gång i veckan, enligt Livsmedelsverket.

Fisk är gott och i många fall uppmanas vi att äta mer fisk. Naturens balans är komplicerad och känslig. Husdjur kan till exempel bli sjuka när de dricker vatten som blommar med cyanobakterier. Andra organismer i Östersjön kan behöva äta cyanobakterier för att dryga ut sitt näringsintag. Det finns inga entydiga svar i näringsfrågan utom att försiktighetsprincipen bör råda.                  Text: Kerstin Pettersson

Lagom är ordet i näringskedjan

I den bästa av världar skulle Östersjötorsken lämnas i fred och kunna växa sig stor. Då kunde torsken äta mer strömming och strömmingsbeståndet skulle hållas på en lagom nivå. De strömmingar som blev kvar skulle då inte behöva konkurrera lika hårt om sin mat. De skulle – precis som torskarna – kunna äta sig större och fetare (och godare). De mätta strömmingarna skulle lämna lagom med pungräkor och hoppkräftor kvar i livet för att dessa i sin tur skulle hålla nere antalet växtplankton. Även cyanobakterierna som orsakar algblomningar kan ätas av pungräkor och hoppkräftor och på så sätt hållas på en nivå där de positiva effekterna överväger (bakterier blir mat och inte giftkoncentrationer).

 

När torsken fiskas upp och strömmingarna lämnas i fred blir strömmingarna för många och får svårt att hitta mat. Vi kommer att få många magra strömmingar, färre djurplankton men fler växtplankton och större algblomningar. Växtplankton som inte äts upp faller ner till de mörkare bottnarna när de dör och där bryts de ner. Under förruttnelseprocessen konsumeras syre. Många döda växtplankton kan leda till syrebrist och bottendöd. I värsta fall bildas svavelväte som stiger upp genom vattenmassorna och tar död på både torskägg och yngel och då har vi fått en ond cirkel i stället för en sund näringskedja.                                            Text: Kerstin Pettersson