”Hör klåckan slår,

si tiden går,

än månd mitt timglas rinna.

Ack skicka så

o Gud tu må

mig alltid redo finna”.

 

 

Strofen ovan är inskriptionen på den ursprungliga rådhusklockan

TROSAS HISTORIA
Trosa har mycket gamla anor som fiskestad. Det var utan tvekan just fisket som gjorde att det blev en stadsbildning. Ett talande ordspråk säger: ”I Trosa där fiskar de alla utom borgmästaren som står på torgbron och metar!”

Trosas stora betydelse som fiskestad har bland annat Gustav Vasa givit uttryck för i en skriftväxling, där han understryker att den bästa och fetaste strömmingen i hela riket fångas runt skären utanför Trosa.

Trosingar anses vara en smula kluriga
Det är en knipslughet som har gamla anor och från början en nödvändighet för att klara livhanken under hårda förhållanden. Våra förfäder sedan flera generationer tillbaka var skärborgare, alltså fiskare.

Epitetet skärborgare kommer sig av att Trosas fiskare var borgare i staden och tillbringade en betydande del av året ute på skären där de hade sina fiskarstugor – på Landsort, Viksten, Gunnarstenarna och Askö.

Fritt och självständigt men hårt och riskfyllt
Fiskarens yrke var och är fritt och självständigt men samtidigt hårt och riskfyllt. Det gällde att vara om sig och kring sig för att kunna försörja familjen. Då kom klurigheten väl till pass. Man höll sig inom lagens råmärken men var tvingade att göra små utfall ibland, till exempel för att skaffa bränsle. Skärborgarna höll till i ytterskärgården och tvingades söka sig till innerskärgården i sådana ärenden. Skärgårdsbönderna släppte inte ifrån sig något frivilligt men oftast räckte inte skärgårdsbondens reaktionsförmåga till mot skärborgarens hävdvunna klurighet.

Tänkvärda ord från en vägg i en snickarbod i Trosa på 20-30-talet:

-Man ska inte stjäla men om man händelsevis ser något som man riktigt fattar tycke för, så bör man ta hand om det.

Vårförberedelser för skärlaget och skärfogden
När våren gjorde sitt intåg blev det liv och rörelse bland stadens skärborgare. Då kom de ut ur vinteridet och då var det dags att sätta igång med förberedelserna inför sommarens fiske, alltså det arbete som inte kunnat uträttas inne i stugan. Främst var det båtarna som skulle vårutrustas. Men innan man lät den ljuvliga tjärdoften sprida sig över staden skulle en viktig förrättning ske och vederbörligen firas.

 

Skärfogden och skärlagstrumman
Skärborgarna var indelade i skärlag och varje sådant lag inledde fiskeåret med att utse en skärfogde, en betrodd och allmänt aktad man ur deras egna led. Han skulle bland annat ha hand om skärlagstrumman. Det gick glatt och gemytligt till när skärfogden valdes. Inte nog med att den nye skulle inleda sitt uppdrag med att bjuda sitt skärlag på en ordentlig fest, utan den avgående hade samma skyldighet. Och det hörde till spelets regler att de skulle överträffa varandra. Det fanns rätt många skärlag, så det vårfestades riktigt ordentligt. Under vandringen mellan stugorna slog man på skärlagstrummorna. Det var en uppsluppen och festlig inledning på det förestående hårda livet ute till sjöss.

Stadsbor och skärgårdsbor
På vintern bodde skärborgarna i stugor i Trosa stad. Den lilla ”Åbladstugan” vid Östra Långgatan är ett exempel på hur de kunde se ut. Det är den bäst bevarade skärborgarstugan från 1700-talet. Namnet fick den av Trosas siste skärborgare – Axel Åblad.

På våren flyttade man ut till sin skärstuga på Södra Askö, Landsort, Viksten eller Gunnarstenarna. Skärstugan var i princip en kopia av skärborgarens hem inne i staden, fast betydligt mindre. På Landsort och Södra Askö var stugorna något större än på Viksten och Gunnarstenarna. 

Råsegelsökor
Båtarna var så kallade råsegelsökor. Det vedertagna uttrycket eka var ett nästan okänt begrepp i Trosa. Man sa öka på rent och oförfalskat skärgårdsspråk och det säger en del än idag. Det var ganska stora och öppna båtar, 23-25 fot långa. De var riggade med råsegel och vid kryssning måste det hissas ned för varje slag, ”att åsa om för halsen” som skärborgaren uttryckte sig. Det krävdes tre man vid kryssning, en man till rors och två vid seglet. Hela stadens fisekflotta var ”hemvävd”, båtarna var byggda i Trosa eller i skärgården.

När fiskelagen seglade ut tömdes Östra Långgatan på manfolk och kallades ”Dödgatan”

Första fisket på första maj
Båtarna skulle vara sjösatta till valborgsmäss, för den första maj avseglade skärborgarna ut till ”första fisket”. Då var det liv och rörelse i hamnen. Fiskaren och hela hans familj, från minstingen i vaggan till gammelmormor skulle med. Dessutom allt för sommarens uppehälle, till och med kon och grisen. Därav det gamla ordspråket: ”Nu seglar rådman
Ljungberg så kosvansen släpar i lä!”

Det var säkert en färggrann syn när skärborgareflottan lämnade Trosa, med tanke på seglens konstruktion påminde det om vikingatiden. Och blev det tomt i staden. Östra Långgatan, från torget och ned till hamnen, kallades för ”Dödgatan” med anledning av att den blev tom på folk när skärborgarna lämnade staden.

Skärborgarnas yrkesutövning förändrades på 1870-talet
Skärborgarnas yrkesutövning på gammalt vis upphörde på 1870-talet då båtmotorn gjorde sitt intåg och revolutionerade fisket. I och med det kunde man använda Trosa som hemmahamn och stugorna ute på skären kom så småningom att förfalla.

Ledighetskommitté
Den sista kullen skärborgare gick inte att omskola ”till motorbåtsdrift” utan de kom att bilda stadens ledighetskommitté. Något arbete behövde de inte utan tyckte de hade arbetat tillräckligt och förtjänade en lugn ålderdom. Och det var ingen som missunnade dem. De utgjorde ett färgstarkt inslag i stadsbilden, antingen de satt och småljög på ljugarebänken nere vid hamnen eller samlades på ”källar´n”, alltså stadshotellet.
I det senare fallet var de punktliga. Dagligen klockan elva och fyra var de anträffbara på ”källar´n” där de då tog sig ”en klämtare”. Men det var inte problemfritt. Gubbarna var dåligt utrustade med fickur, för ute på skäret rättade de sig efter solur. Och rådhusklockan var heller inte mycket att lita på för den hade stannat på fem minuter i fem flera år tidigare och fick stå där.

Skärborgaren var dock inte rådlös, nu kom hans erkända klurighet väl till pass. Ringaren i kyrkan var en trogen bundsförvant. Han klarade biffen genom att klämta lite smånätt i böneklockan just vid de aktuella tidpunkterna. Men även ringaren hörde till dem som inte gärna överansträngde sig. Fiffig som han var, förlängde han linan till böneklockan så att den räckte ända in till soffan i kammaren, så att han kunde ligga och klämta. Men även en väl genomtänkt finess kan skjutas i sank. Redan på den tiden fanns det busungar i staden som surrade kläppen till böneklockan. Vilket resulterade i mässfall för ledighetskommittén på ”källar´n”.

Om uttrycket ”att ta sig en klämtare” ursprungligen kommer från vår sjö- och stapelstad vet vi inte men vi kan med fog säga att skärborgaren lämnat mycket gott efter sig.

En stapelstad eller egentligen förrådsstad, var efter 1647 en stad i Sverige med stapelrätt, ursprungligen rätt att bedriva import och export. Från tidigt 1800-tal, benämning på stad där fartyg från utlandet kunde tullklarera sin last, det vill säga städer med hamntull. Städer som saknade denna rättighet kallades i stället för uppstäder.

Beteckningen användes framför allt på städer vid kusten, men några städer vid sjöar och andra vattendrag fick stapelstadsrättigheter, däribland Uppsala, Vadstena och Karlstad.

Gunnar Ekelöf
Akademiledamoten Gunnar Ekelöf var i slutet av 40-talet bosatt i Trosa. Någon gång skrev han tillfällighetsvers i Trosa Annonsblad. Han studerade Trosa stadsvapen, vilket resulterade i ett epos:

Vad du är vackert, Trosa!
Vad du är vackert, du.
Vart styr jag nu din kosa
din lilla roddbåt, du.

Jag skäms ej för dina gränder,
i roddbåt skjuter jag änder,
ur askan rakar jag bränder
och sotare därtill, du.

Ostkustens största fiskeflotta och Europas största rökeri
Vad fisket beträffar hade Trosa så sent som under andra världskriget Ostkustens största fiskeflotta. Vi hade då även landets och Europas största böcklingrökeri i staden, P.M.Wohlins Rökeri AB. Rökeriet förvandlade under sin storhetstid tonvis av ”havets silver” till guldskimrande och väldoftande Trosaböckling. Rökeriet gjorde Trosaböckling känt över landet, lika välkänt som Trosaströmmingen en gång var. P.M.Wohlins Rökeri AB drevs fram till 1979.

Idag
Nu har vi en yrkesfiskebåt kvar, NG8, som vi är mycket stolta över. Trosa Strömmingsfestival är ett sätt att hålla Trosas historia av skärborgare och fiske levande.

Texter ur Hans Nilssons Hälsning från ”Världens Ände” och från Suzanne Wohlins arkiv, bearbetade av Jessica Gustâv ÖSP